Ledaren

Den dyrbara maten

Statistiken för prisutvecklingen på livsmedel till och med 2024 är rykande färsk och bekräftar det de flesta av oss kanske redan visste: att maten har blivit dyrare. Men det har å andra sidan det mesta annat också, och frågan är hur mycket dyrare den blivit – och om det motiverar de högljudda toner som florerat i media under den så kallade köpbojkotten.

Först och främst måste vi inse att vi genomgått en i det närmaste perfekt storm med tre allvarliga händelser, och där varje enskild företeelse skulle ge stora effekter på prisutveckling generellt och livsmedelspriser i synnerhet. Pandemin med begränsning av leveranskedjor och behov av särskilda ”gröna korridorer” genom Europa för att transportera livsmedel från söder till norr saknar egentligen motstycke i modern tid. Det ledde också till en debatt om stigande matpriser, och det är nog få som glömt den röda paprikan i public service.

Halvtannat år senare rusade energipriserna i höjden. Från våren till januari 2021 steg priset på fossilgas från kring 20 euro till 180 euro per MWh – en niofaldig ökning. Detta fick bland annat kostnaderna för att framställa kvävegödselmedel att bli så höga att flera av de stora aktörerna i Europa stängde ner sin tillverkning. Självklart påverkade detta också kostnaderna för att producera livsmedel. Flera växthusproducenter stängde ner sin produktion under vintern 2021–2022.

Och så genomförde Ryssland sin fullskaliga invasion av Ukraina – ett storkrig hade brutit ut i det som utgör Europas geografiska medelpunkt – eller i alla fall strax öster om den. Plötsligt befann vi oss genom våra moraliskt motiverade åtaganden i en krigsekonomi. Till det kommer också en kraftig ränteuppgång, som slagit hårt mot både hushåll och företag.

Tillsammans har dessa tre allvarliga händelser skakat om ekonomierna i västra Europa. Men jag vågar påstå att vi samtidigt visat oss extremt robusta. Prisökningarna sett över tid är inte så höga som vi kunnat befara. Mellan 2019 och 2024 var den allmänna prishöjningen mätt som KPI totalt 24,2 procent eller 4,4 procent per år. På så kallade jordbruksreglerade livsmedel, som verkligen varit hårt utsatt genom de tre stora händelserna, är prisökningen 31,2 procent eller 5,6 procent per år. Detta kan jämföras med hushållens nominella inkomst som under samma period ökade med 22,2 procent eller 4,1 procent per år – det vill säga mycket nära den faktiska ökningen av KPI. Mellan 2020 och 2024 har inkomstökningen varit i det närmaste helt parallell med prisökningarna, 5,3 jämfört med 5,4 procent per år.

Under den aktuella femårsperioden har produktionsmedlen ökat med 31,1 procent eller 5,6 procent per år, det vill säga på nästan exakt samma nivå som prisökningen på livsmedel. För de trädgårdsprodukter som ingår bland de så kallade jordbruksreglerade och där vi har en egen produktion, eller i alla fall produktionspotential, varierar höjningarna av avräkningspris till odlare stort. Mest har priset på matpotatis ökat med 83,3 procent eller närmare 13 procent per år. Minst är ökningen av odlarpriset på äpplen, sammanlagt 3,5 procent över femårsperioden eller bara 0,7 procent per år.

Frågan är alltså vad det är debatten om de höga matpriserna egentligen handlar om. Vad är det media och politiker inte vill att vi ska titta på istället och prata om? För maten är inte dyr – den börjar möjligen att nå sitt rätta värde. Prishöjningarna de senaste åren är i nivå med kostnadsökningarna för producenterna, och ligger även i nivå med hushållens ökade inkomster och den allmänna prisökningen. Låt oss fokusera på andra kostnader istället – som regelkrångel och växande byråkrati. Där kan man verkligen tala om inflation (i betydelsen uppblåsthet).

Som prenumerant har du fri tillgång till alla utgåvor i digital form sedan 2016. Till arkivet!